Natalia kände hur munnen blev torr. Hennes första tankar gick till läkare, sjukhus, behandlingar. Men platsen verkade malplacerad, påhittad, onödig.
Clara studerade Natalias ansiktsuttryck noga och läste det som andra barn läser tecknade serier. Hennes röst var lugn och monoton.
"Gnugga inte", sa Clara. Det var inte en begäran, det var en varning.
Natalias händer förblev frusna i luften, klumpiga och värdelösa, hennes hjärta bultade i bröstet. Hon tvingade sig att andas.
"Gör det ont?" frågade hon.
Clara skakade på huvudet och tittade ner i badvattnet.
"Min andra mamma sa att den tillhör mig", viskade Clara, som om hon upprepade någon annans ord. "Hon sa att jag var tvungen att behålla den, så att du skulle veta."
Läs mer på nästa sida >>
