En kväll kom min tvillingsyster för att träffa mig, med ansiktet täckt av blåmärken. Efter att ha fått veta att det var hennes man som hade attackerat henne bestämde vi oss för att byta plats och lära honom en läxa han aldrig skulle glömma. 😊😨 Det regnade ute igen. Det hade regnat i flera dagar och gjort allt runt omkring mig grått och fuktigt. Sittande i köket rörde jag mekaniskt om i mitt kalla te länge och sökte desperat efter ett sätt att undkomma denna gnagande ångest.
Plötsligt ringde det på dörren. Katten ryckte till och hoppade ner från fönsterbrädan. Jag spände mig omedelbart. Ingen kommer hem till mig vid den här tiden utan anledning.
Jag tittade genom titthålet och frös till. Emma var på avsatsen. Min syster. Hennes hår var blött, en regnrock hastigt kastad över hennes husklänning, hennes ansikte blekt. Även genom det immiga fönstret var det tydligt att något hemskt hade hänt.
Jag öppnade dörren. När hon steg in i lägenheten träffade ljuset hennes ansikte, och jag fick en dålig känsla. Ena ögonen var knappt öppet, ett mörkt blåmärke spred sig runt det. Hon hade ett färskt skärsår på kinden och spruckna läppar. Hon försökte stå rak, men det var svårt.
Jag hjälpte henne att ta av sig kappan, och först då lade jag märke till hennes händer. Hennes handleder var blåmärkta, som om någon hade tagit tag i dem och vägrat släppa taget. Den här scenen var tyvärr alltför bekant.
"Är det han?" frågade jag mjukt. "Din man?" Emma tittade på mig. Hennes ögon hade en blandning av trötthet och smärta, ett uttryck som fick mig att vilja titta bort. Vi var tvillingar, och jag kände igen det ansiktet alltför väl. Att se henne så var särskilt svårt.
Vi hade alltid varit nästan identiska. När vi blev äldre uppenbarade sig subtila skillnader, men för främlingar förblev vi som två spegelbilder. Vi misstogs för varandra i butiker, på gatan; till och med gamla vänner blandade ibland ihop dem.
Och sedan kom en tanke till mig, en tanke som gjorde mig illa till mods. Farlig, falsk, men förvånansvärt tydlig.
Tänk om vi bytte plats? Tänk om jag vore i hennes sits? Tänk om hennes man den här gången inte behövde möta en rädd kvinna, utan någon som inte alls var rädd för honom?
Jag tittade på Emma och förstod att hon tänkte samma sak. Beslutet fattades utan vidare dröjsmål.
