Förr i tiden kunde man inte bara ta fram sina telefoner för att se hur det gick för sina vänner eller familj. Det var på den tiden man var tvungen att sätta in mynt i en telefonautomat, vrida på ratten och vänta på att linjen skulle ansluta innan man hörde den där ljuva rösten i andra änden. För många, särskilt universitetsstudenter på 60-, 70- och 80-talen, var "telefonkiosken" inte bara en tvättstuga utan en liten lugn plats att fly från stressen och stressen i universitetssovsalarna.
Har du någonsin stått framför de gamla universitetssovsalarna och sett dessa udda små nischer med en glödlampa ovanför och ibland en hylla där telefonen brukade vara? Dessa var inte bara de bortglömda nischerna; dessa var telefonkiosker eller telefonnischer som en gång var en viktig del av den sociala interaktionen på campus. Studenter från hela landet flockades till dessa kiosker och ringer viktiga samtal till sina föräldrar, rapporterar till sina föräldrar eller pratar med vänner mitt i natten. I en tid då det inte fanns något sådant som en "mobiltelefon" var dessa lådor den enda länken till civilisationen.
Detta var en era av förändring för telekommunikationsindustrin, särskilt på 1960- och 1970-talen. När vissa hushåll började skaffa sina privata telefoner spelade de offentliga telefonautomaterna fortfarande en viktig roll, särskilt på trånga platser som studentboenden. De flesta studenterna kom från olika delar av landet och deras föräldrar kunde bara höra från dem då och då via ett telefonsamtal. Det var där dessa bås visade sig vara mycket användbara. Vissa utrymmen är bullriga och fulla av många människor, till exempel studentboenden som vanligtvis är fyllda med många distraktioner. Detta var en fördel för studenterna eftersom de kunde ringa samtal: Att ha en liten plats att ringa samtal innebar att studenterna kunde få lite avskildhet även om det var i några minuter.
Vanligtvis var dessa utrymmen inte tillräckligt stora för att få plats med en hel dörr. Snarare gav de precis tillräckligt med utrymme för att man skulle kunna komma in, stå vid väggen och ringa samtalet. Det var möjligt att prata med någon utan att vara irriterande eller bli störd av människor som gick förbi korridoren. Den lilla taklampan som fortfarande syns i många fall var inte bara ett funktionellt tillägg. Det var en tid på dagen då det fanns en kort lättnad från det ganska intensiva schemat i en students liv.
se nästa sida
