Han ringde mig en tisdagsmorgon, som han alltid gjorde när han ville ha något gjort.
"Älskling, det finns en ledig plats på Fifth Street", sa han. "Det är smutsigt, övergivet, men om du vill ha det, så är det ditt."
"Smutsigt" var långt ifrån rätt ord.
Jag hade knappt kommit över tröskeln förrän jag nästan vände mig om. Skräp hade hopat sig i evigheter: trasiga väskor, blöta kartonger, trasiga tallrikar staplade i osäkra högar. I ett hörn låg en hög med gulnade, dammtäckta tidningar utspridda. Väggarna var färgade i en konstig färg, en nyans som aldrig borde appliceras på ett rum. En tjock grå hinna täckte allt, som om tiden själv hade övergett platsen.
Och kackerlackorna. Enorma. Några lika långa som min tumme. Ännu större. När jag tände ljuset spreds de som om jag vore inkräktaren.
Spindelnät hängde från taket till golvet som ruttnande gardiner. I ett hörn fanns ett bo av något – exakt vad, ville jag helst inte veta. Och lukten… även nu kämpar jag för att beskriva den utan att känna mig illamående. Tung. Rutten. Som sopor som hade förmultnat, och sedan förmultnat igen.
fortsättning på nästa sida
