Idag känns tiden som att den sträcker sig iväg.

Sjukhusets korridorer är kalla, tysta… och fyllda av outtalade tankar.
Min mamma är där, andas med hjälp av maskiner, håller min hand med moderlig styrka, trots att hennes kropp är utmattad.
Hon ler och försöker lugna mig… som om det vore hon som tog hand om mig.
Operationen hon ska genomgå är mycket riskabel.
Läkarna förklarade allt noggrant, men mitt hjärta är fortfarande fyllt av rädsla. Rädsla för att förlora henne. Rädsla för framtiden. Rädsla för tystnaden.
Just nu ber jag inte om pengar eller löften. Bara ett ord. En bön. En positiv tanke. Ibland överskrider en enkel gest av tillgivenhet skärmar, avskaffar avstånd och når exakt det som behövs. Idag skulle det kunna förändra allt.