”Dina vänner?” frågade han, trots att han innerst inne redan misstänkte sanningen.
”De är dina”, svarade Lila lugnt. ”De är dina barn.”
Orden träffade honom med kraften av ett godståg.
För ett ögonblick avtog ljudet i rummet, ersatt av det dova mullret av blod som forsade in i hans öron. Han stirrade på barnen: Noah, med sammanbiten käke, Nora, hennes ögon mandelformade. Två drag som liknade hans egna.
Han svalde hårt. ”Varför… varför berättade du inte för mig?”
Lilas blick var fixerad. ”Jag försökte. I veckor. Men du var alltid för upptagen. Sedan såg jag dig med en annan kvinna på TV. Så jag gick.”
Han sänkte rösten tills han viskade: ”Du borde ha berättat för mig ändå.” ”Jag var gravid, ensam och utmattad”, svarade hon lugnt. ”Jag ville inte be dig om din uppmärksamhet medan du betedde dig som en teknikgud.”
Cassandra, som hade tittat på från sidan, klev fram och tog Alexander åt sidan. ”Verkligen?”
Han svarade inte. Han kunde inte.
Tvillingarna stod tafatt och kände spänningen i luften.
”Vill ni säga hej?” frågade Lila dem med låg röst.
Noah klev fram och räckte ut hans hand. ”Hej. Jag heter Noah. Jag gillar dinosaurier och rymden.”
Nora följde efter honom. ”Jag heter Nora. Jag gillar att rita, och jag kan göra hjul.”
Alexander knäböjde, överväldigad. ”Hej… jag är… jag är din pappa.”
Tvillingarna nickade, utan förväntan eller dömande, helt enkelt med fullständig acceptans.
Fortsättning på nästa sida.
