Ordet träffade honom som ett knivskär.
Han tänkte på Annes röst.
På hennes övertygelse att familjen är vald och inte ärftlig.
Hans hals snördes åt.
"Tänk om någon tog dem alla?" mumlade han.
Sjuksköterskan höll nästan på att skratta.
"Nio? Sir, ingen kan uppfostra nio barn ensam. Inte utan pengar. Folk skulle tro att du har blivit galen."
Men Richard lyssnade inte längre.
Han närmade sig spjälsängarna.
En bebis stirrade på honom med förvånansvärt intensitet.
En annan grep tag i hans ärm.
En tredje gav ett tandlöst flin.
Något inom honom slets sönder.
Tommen han bar förvandlades till något tyngre – men levande.
Ansvar.
"Jag tar dem", sa han.
Ett beslut som världen inte förstod.
Pappersarbetet blev ett slagfält.
Socialarbetare kallade det oansvarigt.
Släktingar ansåg det vansinnigt.
Grannar viskade bakom sina gardiner.
"Vad gör en vit man med nio svarta bebisar?"
Vissa sa värre.
Richard vägrade att ge sig.
Han sålde sin lastbil.
Annes smycken.
Till och med sina egna verktyg.
Han arbetade övertid på fabriken.
Han reparerade tak på helgerna.
Han arbetade kvällar på en restaurang.
Varje dollar gick till modersmjölksersättning, blöjor och förnödenheter.
Han byggde deras spjälsängar med sina egna händer.
Han kokade nappflaskor på spisen.
Han hängde upp berg av tvätt på gården som stridsflaggor.
